Я. Эдит Сёдергран

Людмила Борман
Я
Чужая  я  в  стране, здесь  под  гнетущим  морем,
где  солнце  смотрит  вниз  рассеянным  лучом
и  льет  сквозь  руки  воздух  свои  струи.
Мне  сказано, что  рождена  в  неволе –
нет  мне  знакомых  лиц  окрест.
Иль  камень, брошенный  на  дно, я?
Иль  плод  для  яблони, как  тяжкий  крест?
Скрываюсь  я  у  ног  деревьев  шелестящих
Как  мне  подняться  вверх – так  высоки  стволы ?
Туда, где  кроны  встретились, качаясь,
где   я  могу  сидеть,  играя 
с  дымом   труб  моей  родной  страны.


EDITH  SEDERGRAN ( 1892-1923)
Jag
Jag  er  fremmande  i  detta  land,
som  ligger  djupt under  det  tryckande   havet,
solen blickar in  med  ringlande  strolar 
och   luften  flyter  mellan  mina  hender.
Man  sade  mig  att  jag  fjedd i  fongenskap –
her  er intet  ansikte  som  vore  mig  bekant.
Var  jag  en  sten,  den  man  kastat  hit po  bottnen?
Var  jag  en  frukt, som  var  fjor  tung  fjor  sin  gren?
Her  ligger  jag  po  lur   vid  det  susande   tredens  fot,
hur  skall  jag  komma  upp fjor  de  hala  stammarna?
Der  uppe  mjotas  de  raglande  kronorna,
der vill  jag  sitta  och  spela  ut
efter   rjoken ur  mitt  hemlands skorstenar